Happy Christmas!

Vi har nu tillbringat en fantastiskt rolig jul i Kolkata. 17 smakillar har fatt den mesta av var tid och uppmarksamhet men vara tankar har ocksa gatt till vara familjer och vanner hemma i Sverige och aven till en mycket speciell man vid ett par tillfallen, allas var Kaj-Ake “Kajan” Hansson.

Forsta gangen var nar vi skulle ha var fjarde advents-stund och satte oss i soffan i Kolkatakontorets minimala hall med en gasbehallare framfor oss. Pa den placerade vi en mapp och tidningspapper. Det blev nagerlunda stabilt. Var brist pa adventsljusstake tvingade oss att tillfalligt surra ihop ljusen (Mikael Premberg hade varit imponerad?) med varandra (alltfor nara skulle nagon pasta, men de sarskildes iaf av nagra lattantandliga papperstrasor som vi anvant for stabiliteten.) Sa tande vi ljusen, som i indisk anda brann hogt utan att stearinen hann med utan droppade ner pa underlaget. Kombinationen gas, brandfarligt underlag, tatt sittande ljus och bristen pa brandslackare var kanske inte helt lysande. Kajan hade INTE varit glad.

Andra gangen var nar vi pyntade och dansade runt granarna. De indiska granarna ar av plast, extremt glittriga och i var midjehojd. Men det man inte har i hojd far man ha i mangd – “De ska va tva granar!” Denna gangen HADE Kajan varit glad.

Annars har julen varit valdigt intensiv. Pa julafton akte vi till jarnvagsstationen Sealda och traffade jarnvagsbarn som vi tog till feedingprogram dar de fick mat pa ett enkelt hotell. Darefter besokte vi Moder Teresas Home for Dying som totalrenoverades och Kalighat som ligger precis bakom, ett hinduiskt temple dar man offrar getter dagligen. Erica shoppade ett USB-minne och en NIV-bibel till fyndpriser innan vi akte tillbaka for att julpynta barnhemmet och tillverka en egen krubba av wellpapp, fargade papper och cernitlera.

Pa juldagen genomforde vi en julgudstjanst, hade paketutdelning, vi at den indiska julhonan (kristen tradition), lekte med en enorm mangd studsbollar och ballonger, spelade badminton och akte rutschkana i en stor park och vi hann ocksa med att dansa och sjunga svenska ringlekar kring vara tva sma granar. Sma grodorna och Mormors lilla kraka var sarskilt uppskattade bland barnen.

Nu ar vi i Goa for att vila upp oss och fira nyar. Onskar er alla ett gott nytt 2011!

Elin & Erica

Vi överlevde bomben!

Vad har hänt sedan sist, förutom att vi saknat internet i hela tre veckor? Låt oss ge er några glimtar av höjdpunkterna.

De två svenska gymnasietjejerna, Hanna och Tanja, anlände till Varanasi. Deras backpacker-vänner  råkade befinna sig i samma stad. Vi arrangerade ett en-dags-program i slumområdet Benagli Basti, där ASSI vardagligen bedriver arbete. 60 barn samlades först i klassrummet för sång, dans och lek. Sedan var det tvättning på schemat. 10 svenska tjejer och några indiska kollegor engagerade i tvättning, hårborstning och nagelklippning. Vilken glädje i hela området! Efteråt serverades det samosa, te och kakor. Vilken fest!

Vintern har anlänt. Temperaturen är runt 20 grader, på natten kan det krypa under 10, brr. Ingen värme i husen, det börjar kännas. Tjocka och stora sjalar är inköpta. Strumpor i sandalerna är numera vardag (och fullt tillåtet i Indien, strumpor i flipflop har också skådats!) Erica kör på filttofflor inomhus. Indierna själva går inte utan tjocka tröjor eller jacka. Utomhus skådas mössor och halsdukar och stora sjalar, att matcha i stil, färg eller mönster är inget måste. Mest gläds vi åt de indiska männens glittriga pullovers (förfäran är inte långt borta). De finns i alla dessa färger, trendigast är de varma färgerna orange, persika, rosa eller rött. Svart bärs bara av de med klass och stil. Titta och njut!

 

12 dagar spenderade vi i Patna, huvudstaten i delstaten Bihar. Vi fick möjlighet att åka ut (långa resor) och besöka olika byprojekt. I Vasni besökte ett sycenter. 20 kvinnor samlas dagligen under 6 månaders tid för att lära sig sy. De har många mål och uppgifter som ska redovisas innan de kan få ett certifikat. De ska sy diverse olika klädesplagg både engelsk och indisk stil, sticka, brodera, sy barnkläder både på maskin och för hand. Vi fick också möjlighet att möta personer som fått del av microlån. En man och hans hustru satsade på att utveckla sin kycklingfarm.

 

Det har blivit adventstider och Elin har drivit firandet hårt. 4 röda ljus köptes in. Elin hade planer på att tillverka en ljusstake (många metoder diskuterades, kanske mest den med trolldeg.) men pga. mycket resande så blev en sådan stake aldrig tillverkad. Strunt samma, adventsfirande blev det i alla fall. Numera ett viktigt inslag i varje söndagskväll. Ljusen tänds, svenska adventspsalmer sjungs (några av missionskyrkans klassiker saknas i Sv.k:ans psalmbok, dem får vi plocka ur huvudet), söndagens texter läses – det hela genomförs på ett mycket högtidligt och glatt vis, vi iklädda tjocktröjor och sjalar så klart.

Igår deltog vi i ett indiskt bröllop. Vår kollega Ravi gifte sig. Det var en lång resa som startades redan kl 12, 20.30 började paraden hem till brudens hem. Erica ville delta men hejdades av kollegor som för en gångs skull gav flertalet pedagogiska förklaringar om varför. (Frånvaro av kvinnor i paraden, indiska icke-kristna, berusade män som dansar vilt.) På plats serverades sötsaker, en hel veckas sockerbehov! Vi förfäras fortfarande varenda gång det händer (att sötsaker serveras precis innan maten), detta tillhör väl en av de mest repeterade reglerna från barndomen – inget godis/kakor innan maten! På festen var vi tvungna att sitta vid ett bord längst in i hörnet på tältet. Förklaringen – två vita kvinnor på ett bybröllop drar till sig mer uppmärksamhet än brudparet. Vi konstaterade att det var sanning. Efter maten anlände bruden och alla kvinnor från templet. På scenen genomfördes blomsterkransceremonin. Efter detta rullade bilen den långa resan hem igen. Vi deltog alltså inte under själva vigselprogrammet, denna startar inte förrän 00.30 (indisk tid, troligen senare) och bara en bråkdel av gästerna beräknas vara kvar till dess.

PS. Vi var inte ens i Varanasi när bomben sprängdes men vi har varit på den platsen 6 gånger. Bara Elin som hade behov av lite drama.

Glada adventshälsningar.

Elin & Erica

Julstädning?

Så var vi tillbaka i Varanasi igen. De senaste fyra dagarna har präglats av städning. Gästrummet har skurats rent, allt porslin och köksutrustning har diskats, alla tyger, gardiner och lakan tvättats. Allt för hand så klart!

En dag ägnades åt flytt. Varanasikollegorna har fått tillgång till ett nytt kontor. Ett rum var nästan inflyttningsklart så vi städade, rensade, packade och bar. De tvättade gardinerna hängdes upp men visade sig vara för korta. Mycket provisoriskt förlängde vi dem genom att sy på en längd för hand. 

Annie i städhågen! (I händerna två sopkvastar, indisk stil!)

Tredje städdagen och det har blivit dags att röja barnhemmet. Vilket projekt! Barnen var överlyckliga och hjälpte till att dekorera sitt nya rum. Tyvärr saknas bilder. Sen var det dags för nya inköp. Vi tittade på en eventuell tvättmaskin. Vi köpte mat, hygien- och städartiklar. Imorgon hämtar vi två svenska gymnasietjejer på flygplatsen. Det blir vårt projekt att guida dem i ASSI’s arbete och den indiska kulturen i en veckas tid. Kul!

Söndag och dags för mer städning. Vi ska bo i det gamla kontoret under veckan som kommer. What to do?! Fram med sopkvast och skurhink! Vid tid för lunch tog vi oss ner till barnhemmet som nu är välstädat. Allt utom barnen som bor där. Tre nya barn kom igår mitt i städkaoset. Nu blev det barnstädning, fram med tvålen, nya kläder och hinkar med vatten!

Några nyduschade pojkar och flickor. (Inte helt lätt att veta vem som är vad)

Ikväll fick vi som omväxling se en kristen manifestation. Här i Indien är det festivaler var enda dag, alltid firas det något. Vi ser lämmeltåg efter en stor Gudsbild på flak som slingrar sig fram genom folkmassor så gott som varenda gång vi är ute och åker. Idag var det dags för katolikernas ljusmanifestation, det längsta tåg jag har sett. Många nunnor på ett och samma ställe. 

Varma hälsningar till alla läsare. Vi tänker på er.

Elin & Erica (författare)

Bhojpuri-konferensen

Den 4-6 november var det dags för den 16:e Bhojpuri-konferensen i Varanasi. Månader av förberedelser nådde sitt klimax. Vi var där, vi kände pulsen, vi klappade takten, vi knöt band, vi rodde barnkonferensen i hamn, Elin sjöng duett och Erica dansade (fast inte samtidigt), allt inför 6000 glada ansikten.

Vårt huvuduppdrag under dessa dagar var att planera och leda Barnkonferensen. Vi var upp över öronen nervösa, särskilt när vi dagen innan konferensen fick reda på att det inte skulle vara 500 barn utan snarare 700. Vi hade nämligen bara klippt 572 band och tillverkat 504 konferenshäften. Som tur var blev barngruppen aldrig större än 300 vid ett och samma tillfälle. Det var en utmaning att få alla på plats i mattältet och att göra sig hörd (och förstådd) men är det något indier kan så är det att sätta barn i led. Vi, tillsammans med en varierande mängd hjälpledare, sjöng rörelsesånger på hindi, flätade barnkonferensband, höll i lektioner med uppskattat drama om barns skyldigheter och rättigheter, delade ut kex och godis, lekte, ritade och tillverkade en barnkonferensbanner med tumavtryck från alla barnen (och några ledare). Denna skulle vi alla tåga in med på stora scenen sista dagen hade Elin och Erica planerat, och sjunga några sånger så att alla vuxna kunde se hur många barnen var och vad de nu hade gjort under barnkonferensen. Efter lite armbågande i maktens korridorer, missförstånd, schemaändringar, scenommöblering och allmänt kaos stod till slut alla barnen på scenen med bannern längst fram. Sångledarna var spårlöst försvunna så vi grabbade tag i de stabilaste (dock ej sångmässigt) Sahyog-tjejerna från Gorakhpur och bad dem hoppa ner och leda de andra barnen, vilket de glatt och kraftfullt gjorde. Vilket barnframträdande! Detta hade aldrig tidigare hänt i Bhojpuri-konferensens 16-åriga historia, så Elin och Erica var mycket nöjda och pustade ut. Seger!

En av konferensens absoluta höjdpunkter var när våra Sahyog-barn från både Gorakhpur och Varanasi skulle få framträda med sina flitigt inövade danser och sånger. Vi har varit med och övat och peppat och korrigerat sen vi kom till Indien och nu var det dags på riktigt. Det var dräkter, pirr backstage, uppställning, koncentration och glädje på hög nivå. Applåder!

Två glittrande saris var inköpta och uppsydda inför denna konferens. Vi gjorde naturligtvis succé, trots att båda var lite smått obekväma i att visa så mycket hud kring midjan.

Under konferensdagarna fick vi många samtal med folk från olika delar av Indien och även Sverige och USA. Vi fick reda på att för 15 år sen hade folk aldrig trott att det var möjligt att annordna en konferens som denna. Varanasi och området omkring sågs som hopplöst och att samla bara 10 kristna skulle vara en omöjligt. Det är därför härligt att se hur evangeliet har spritts och att det nu annordnas konferenser där man utan problem kan samla tusentals kristna syskon för att be, lovsjunga, få undervisning och dela erfarenheter. Multiply is the word.

Vi hoppas att vi kan glädja er i novembergråheten med dessa färgglada konferensbilder.

Hej hopp!

Elin&Erica

Varierande arbetsuppgifter

Våra dagar kantas av minst sagt varierande arbetsuppgifter. Vi är nu i Varansi och förberedder för huvudkonferensen där minst 5000 deltagare väntas. Den senaste veckan har vi mestadels ägnat åt oss cleaning and supervising. Vi har bland annat övervakat ett toabygge.

Vi har sett arbetet från början och följt det med stor nogrannhet. Vi har sett hur platsen markeras ut, grävning, mätning och kontroll, första tegelstenen på plats (tillverkningsprocessen har vi givetvis tagit reda på), cement blandas, en mur växer upp, toalett sätt på plats och avslutande murning. Det var några glada arbetare vi mötte idag när vi var tillbaka och såg slutarbetet.

Här ser vi hur mattältet växer fram. Scoutläger i storformat. Slanor och surrning. 

Jag och Elin kände oss hemma, dock inte trygga med de höga vingliga stegarna.

Och så ogräsrensing. Elin trivdes bäst med övervakning av arbetare och eld. Jag (Erica) körde hårt med hackan och lyckades faktiskt få igång hela personalstyrkan som annars föredrog småsnack i skuggan.

På övrigtpunkten kan vi tilläga att vi har lärt oss fler användbara fraser på hindi under veckan som varit. 

You can do it! I can do it! Jobba fortare! Bra arbete!

Allt gott.

Elin & Erica

Frkrtnr (förkortningar)

Att komma till ett nytt sammanhang är att lära sig nya uttryck och förkortningarna för dessa. Vi vill i det här inlägget presentera en del av förkortningarna som vi har lärt oss hittills.

ASSI (Asian Sahyogi Sanstha India) – hjälporganisationen som vi arbetar i/för/med.

UP (Uttar Pradesh) – Delstaten vi bor i, angränsar till Bihar i öster och Nepal i norr.

GKP (Gorakhpur) – Staden vi bor i, med strax under miljonen invånare, en viktig järnvägsknutpunkt och sista staden innan nepalesiska gränsen.

VNS (Varanasi) – även kallad Benares, hinduernas heligaste stad som ligger utmed Ganges, 7 h söder om GKP, där vi mellan 3 – 13 oktober spenderade tio mycket trevliga dagar med ASSI staff, slumbarn och de tre killarna som bor på Sahyogcentret där.

CLC (Community Learning Center) – praktisk utbildning på landsbygden som också fungerar som evangelisationsverktyg.

CP (Church Planting) – Nystartade kristna gemenskaper, som det finns gott om här.

PP (Pig Party) – Grisfesten som vi hade med Anil och David en trevlig tisdagskväll i gästlägenheten i VNS.

DB (Daa-bun) – Maskotbullen som Erica fick av Elin i födelsedagspresent och som har sitt namn efter storfilmen Dabangg. Prickade helt rätt i den indiska humorn och blev en given stämningshöjare i vitt skilda sammanhang.

Rs (Rupees) – Valutan i Indien, 1 SEK = 6 Rs.

H₂O (vatten) – Innehållet i poolen som vi tog ett paradisiskt solnedgångsdopp i för 500 Rs var 10-10-10.

SL (Sleeper Class) – Den typ av tåg som natten till den 14 oktober tog oss från VNS till Lucknow, med stenhårda britsar och toa utan något vatten.

10³ (ett tusen) – Antalet deltagare på Lucknowkonferensen, som också fick glädjen att bevittna två vitingar som dansade i Bollywoodstil på scenen, dock inte ensamma.

E² (Elin&Erica) – Nicknamet som vi fick av den amerikanske talaren Randy under konferensen.

PLU (Peace, Love&Unity) – Temat för konferensen som innehöll mycket dans, handklapp och färgglada, glittrande saris.

PTL (Praise The Lord) – Hälsningsfras som flitigt används bland kristna, med den indiska motsvarigheten ”Jai Masih”.

BOC (Blood of Christ) – Vaccinet mot döden enligt en inspirerande predikant på konferensen.

RDB (Ris- och dalbana) – Nattligt fnitterskämt på väg hem från Lucknow, namnet på den indiska restaurang som vi ska starta när vi kommer hem där det enbart serveras ris och dal (gul (fruktansvärt äcklig enligt Elin) linssoppa som alltid äts till ris här).

Hoppas alla våra läsare mår bra och inte håller inne med några frågor om vårt liv här, skulle så vara fallet – skriv en kommentar här för allt i världen!

GH (Glada Hälsningar)

E²

Into the Slums...

Vi anlande till Varanasi i lordags efter 8 h i buss. De tva forsta gick sonder men den tredje tog oss hela vagen fram.

Igar sattes vi i en rickshaw som tog oss till ett slumomrade i narheten. Vi traffade barn som vi kande igen fran Sahyog och snart hade vi en stor flock barn omkring oss som pekade, visade, skrattade, tog i vart blonda har och kande pa var hud och sa "white!".

Vi blev inbjudna att sitta ner i ett av skjulen, som ofta ar gjorda av slanor, tygskynken, pressening och platbitar. En fantastisk gladje och stolthet stralade emot oss.

Hoppas ni alla har det bra och njuter av hosten?!

Elin&Erica

Människomöten

Man måste bara älska människomöten. Igår hade vi en heldag med ett gäng ungdomar och ledare från närliggande byar. De skulle ha kommit en dag tidigare, vara 15 till antalet (det kom 40 pers) och vi skulle undervisa i hur man väljer yrke, hur man kommunicerar med den äldre generationen, hur man väljer livspartner samt lever som gift. Vi blev därför lite förvånade när vi såg banderollen som skulle sättas upp i salen; ONE DAY AWARENESS PROGRAM ON SANITATION (alltså en heldag om hygien). Inte mycket går enligt planerna i Indien. Vår handledare Usha hade under planeringen sagt till oss att vi inte skulle få panik om schemat försköts 10 min fram eller tillbaka. När vi började var vi en timme sena. Dagen slutade med att vi var en och en halv timme efter schemat, och då hade vi ändå tagit bort två pass. Och lagt till en kvarts hygienupplysning, som blev en timme, eftersom alla var väldigt engagerade och ställde frågor.

En trevlig sak att börja en sådan här dag med är en presentation av alla närvarande. Ännu trevligare är det när folk tar denna uppgift på allvar och uppger hela sin adress, inklusive postnummer. Tyst och på hindi, men ändå!

Jag (Elin) började undervisa om hur man kommer fram till vad man ska göra med sitt liv. Usha översatte. Det är väldigt speciellt att bli översatt i Indien. Det går till så att den utbildade men ack så kulturokunnige svensken säger två-tre meningar. Så tar översättaren bort det som inte riktigt passar in och lägger till 10-12 meningar för förståelsen hos de lyssnande. Man får helt enkelt förtrösta på att det blir bra i slutändan. Erica var ganska djärv och öppnade för brainstorming på ämnet ”the gap between generations” (förstod du inte detta tillhör du den generation som vi har svårt att kommunicera med). Det resulterade i en fin stund av delgivning, inte mycket hörde till ämnet, men det som sades kändes viktigt.

Vi tänkte lansera det fantastiskt pedagogiska hjälpmedlet ”Frågelådan” för denna lite blyga indiska grupp, där de kunde ställa frågor om vår undervisning. Vi hade inte så höga förväntningar på detta, men det fick vi äta upp! Det kom in en hel hög med lappar, en del med personliga upplysningar, andra med uppriktiga frågor och jag fick till min glädje en riktig CredoAkademifråga att bita i; Varför skapade Gud både god och förbjuden frukt? Jag undrar hur mitt svar om orsak-verkan, fri vilja och kärlek översattes… 

Inget ungdomsmöte är komplett utan en fnittrig lek! Ungdomarna var mycket roade när en korg med uppdragslappar började skickas runt till ljudet av Crazy Frog på en mobiltelefon. När musiken tystnade måste personen som höll korgen plocka upp en lapp och utföra uppdraget, bland annat att låta som en fågel och läsa upp en dikt. Det tog en kille minst tre minuter att låta som en katt och alla skrattade mest hela tiden.

Efter avslutningen var det eftermingel på terrassen. Alla tog vår hand och höll handen mot hjärtat och sa snälla saker på hindi till oss (tror vi). Vi log och försökte smälta in bland rosa saris och näsringar. Jag tog tillfället i akt och prövade mina hindivingar, gick fram till två unga kvinnor som var väldigt lika och sa ”behen?” (ett hindiord jag lärt mig dagen innan som betyder syster). De strålade och nickade och frågade om jag och Erica också var systrar (på hindi). Jag fick fram ”nej behen” (vilket betyder nej syster, det är väldigt praktiskt att nej heter lika på svenska och hindi). Kommunikation! Handgester och ritande bidrog också till förståelse över kulturgränserna. En man var väldigt ivrig att få visa olika kristna foton på sin mobil. Han ville att vi skulle ta foto på dem. Erica fotade, se bild nedan. Han kunde även lite engelska så han frågade oss hur länge vi skulle stanna i Indien. När han förstod att vi skulle stanna till februari och att vi antagligen skulle vara här när de kom tillbaka nästa gång sken han upp och berättade det för alla de andra, varpå applåder utbröt. Vi insöp uppskattningens sötma och log. En bra dag på jobbet.

Nu lämnar vi Gorakhpur för Varanasi en veckas tid. 

Varma hälsningar Elin och Erica

Fredagsmys

Jovisst kämpar vi varje dag med att komma in under skinnet på den indiska kulturen och anpassa oss, men igår gav vi efter för vår svenskhet och hade... FREDAGSMYS! Det har inte gått en fredag sedan Härnösand då vi inte sjungit fredagsmyslåten och nu var det dags att slå på stort. Vi försedde oss med mysiga tjockfiltar som vi gjorde en "soffa" av, en Pingvinstång, Polly och fjärrkontrollen till AC:n och drömde oss hem till Europa med Harry Potter och De Vises Sten. Allt var perfekt, utom snacksen som vi hittade i vårt kök, som först smakade bara mjöl och sen bara chili. Vilket osökt leder mig till...

...Dagens läsarfråga:

Erica tog inte med sig många icke-essentiella saker till Indien men hon packade av någon anledning med en påse sourcream&onion-pulver. Vi tänkte nu ta hjälp av er, kära läsare, för att få tips om hur vi skulle kunna använda denna påse till ett kommande fredagsmys. Är det någon som har ett beprövat recept med denna ingrediens? Steker man potatis och strör pulvret över? Vad tror ni? Vi tar tacksamt emot alla tips.

Mysiga hälsningar från Elin&Erica

Lägesrapport - veckan som gått

Idag har vi varit i Indien i 2 veckor. Det har gått en vecka sedan vi senast gav er någon lägesrapport. Det är dags, minst sagt. Tiden går undan, det händer mycket hela tiden.

Fredag den 17e september.

Vattnet stod högt i Gorakhpur, konstant regn i 14-15 timmar orsakade en del översvämningsproblem. Vi tog ASSI’s största bil och gav oss av till Varanasi, igen. På vägen såg vi återigen mer av vattendrabbade områden. En sträcka på ca 2 km ser ut att gå snirklande genom ett hav eller mycket stor sjö, här och där sticker elstolpar och träd upp. Området består av åkrar, troligen mest risfält, som nu är helt täckta av vatten. I bilen hade vi sällskap av Annie, Gunsha och Mukesh. Musiken, främst hindiklassiker, spelades från den halvtaskiga stereon. Vi har redan skaffat oss några favoriter. Ett och annat dansmove försökte vi också lära oss.

Annie och Elin väntades på lunch vid vägkrog

Lördagen den 18 sep

På förmiddagen undervisade vi på Sahyog-A-Child i Varanasi, en förberedelseskola kan man säga. Barnen kommer från slummen och järnvägsstationen och kommer till skolan så gott som varje dag. De håller nu på att ordna med ett boende för barn som vill, ett sådant finns i Gorakhpur. Vi var inte beredda på att vi skulle leda undervisningen hela förmiddagen så det blev en del improvisation. Det blev en del sång, berättelser såsom de tre bockarna Bruse och det hundrade fåret som kom bort (barnen fick agera i berättelserna, en tjej råkade ha perfekta flätor (horn) för att vara den stora bocken). Lite tid för lek hade vi också.

Räknelek med mycket kärlek

På eftermiddagen var vi turister, glada och nöjda sådana. Vi drog runt med rickshaw och till fots. På vägen fick vi en guide, är inte riktigt med på hur det gick till, men det hjälpte oss mycket. Varanasi är Indiens heligaste stad. Hit vallfärdar mängder med folk, indier och utländska turister. Vi lärde oss att här finns 4683 tempel men andra källor säger att antalet är större. Vägg i vägg med det största templet ligger en stor moské, säkerhetskontroller och armésoldater kantade ingångarna. Är man hindu är det i Varanasi man vill dö, man vill att kroppen bränns här och att askan sprids ut i Ganga. (Torkel du hade rätt, Ganga var bredare än jag trott, just nu präglad av översvämningar så en del ghats var under vatten.) Vi såg stället där kroppar bränns, 15st samtidigt, eldarna brinner 24 timmar om dygnet alla dagar.  Vi hamnade i en knivig situation då vår tillfälliga guide var brahmin (hinduisk präst) och ville att vi skulle förbättra vår karma genom att skänka pengar till familjer som saknade pengar till ved för att bränna sina anhörigas kroppar. Vi kände inte att vi ville delta eller bidra och hade lite bekymmer med att komma ur situationen.

Heliga män (sadhu) i samtal vid Ganga. Röken kommer från likbålen där det är förbjudet att fotografera.

Som vita turister blev vi lurade på allt (tror vi) som vi köpte under dagen. Timpenningen för vår guide och rickshawförare är extremt låg, våra hjärtan var krossade, så efter mycket funderade beslutade vi vad vi skulle ge dessa två. Vår guide såg grymt besviken ut, men våra kollegor tyckte att vi gett alldeles för mycket. Hm. Inte ens fem bananer lyckades vi köpa för rätt pris.

Söndagen den 19 sep

Innan vi lämnade för hemfärd besökte vi en husförsamling, jag gillade det. Ett litet rum långt inne bland långa gångar. Gudstjänsten saknade helt system och ordning, det hela var mycket enkelt. Mycket sång ackompanjerat av trummor. Jag och Elin deltog med två sånger, den ena fanns tydligen på deras språk så ledaren passade då på att lära ut den. Sen delade jag några ord från Efesierbrevet.

Måndagen den 20 sep

Vi var på förberedelseskolan vid järnvägsstationen. Barnen ritade mango efter mango, alla med samma utseende. Denna effektiva och målinriktade svensk (Erica) hade problem med att barnen den dagen inte verkade göra annat än yoga, sjunga, måla och rita. Kan det vara förberedelse för skola? Efter samtal med Usha, vår handledare, fick jag hjälp att se barnens situation. Alla bor de i slum eller vid järnvägen, ingen bryr sig om dem, de behandlas som objekt, ett sätt att tjäna pengar. Skolan ger dem trygghet, en fristad, vuxna som bryr sig, älskar och uppmuntrar. Tillit är nyckelordet. På kvällen åkte vi till slummen, barnen kände igen bilen och innan vi hade hunnit hoppa ut var 10-20st samlade. De lever i slitna scoutskjul bland sopor och kor. Vi hälsade på kvinnor och barn, de log och så gjorde också vi. Folk och främst barnen fortsatte att strömma till så vi fick ständigt hålla oss i rörelse för att inte bli fast i folksamlingen.

Tisdagen den 21 sep

Vi trodde vi skulle till centret vid järnvägsstationen men icke. Vi skulle ut till en by för att undervisa i engelska. Det var allt annat än lätt. Vi var vana vid barn som var framåt (barn från slum och järnväg) men dessa barn har bara rört sig i den egna byn. De lever av skogen, flera timmar om dagen går de ut för att plocka stora löv som används inne i stadens matstånd. Barnen var förskräckta över nya ansikten, bland dessa två vita dessutom. De var otroligt blyga och vi lyckades knapp få ur dem Hello och my name is.

På seneftermiddagen fick vi tid att handla mat på Spencer’s. En liten mataffär men med säkert 100 arbetare. Vid varje gång stod två personer, övervakare. Vid kassan 3 personer, 2 för kassaapparaten och 1 för att packa ner i kassar. När man lämnar butiken måste man visa upp kvitto på sina varor.

Onsdagen den 22 sep

Elin har blivit sjuk.  Jag planerade för engelskundervisning i en annan by, men det hela blåses av på grund av trafikstockning. På kvällen fick jag sällskap av Asong ner till marknaden för att handla grönsaker. Folk stirrar, en västerlänning och Asong som är indier (men från en delstat långt österut) men vars utseende är mer likt en kines eller nepales.

Tordag den 23 sep

Elin är fortsatt matt och jag har dragit på mig en förkylning. Jag ägnar förmiddagen åt planering och förberedelser. På eftermiddagen ska vi åka ut till byn som vi aldrig nådde på onsdagen. Men nu har en konflikt om ett tempel/moskébygge dragit igång mellan muslimska och hinduiska ledare. Jag får inga bra förklaringar men detta kan leda till att folk stannar inne eller inom sina städer/byar de närmsta dagarna, det är inte tillåtet att resa. På dagen verkar situationen lugn så vi fortsätter att planera för utfärd men när vi väl ska åka får vi reda på att dessa ledare ska hålla ett möte samma em, går det hela inte bra kan det leda till att vi blir fast i denna by utan möjlighet att vända hem. Slutsats: inget besök i byn idag heller. 

Varma hälsningar till våra svenska vänner. E & E

My name is...

Undervisning präglar många av våra dagar. Idag ägnade vi förmiddagen åt mycket enkel engelskundervisning. My name is Erica. What is your name? Inte enkelt när man är ny.

Vi hjälper barnen med läxor, de lär oss hindi vi lär dem engelska. Vi lär dem att hålla rent i sin garderob. Vi lär dem sånger med rörelser och lekar. Favoriten just nu är slå makadam på vägen (ring- och klapplek) gör ingenting att den inte översätts på engelska  den saknar ju helt mening. Vi planerar för en dag med ungdomar från landsbygden. Vi ska undervisa om sex, att välja en livspartner och karriär. Vi känner verkligen att vi är experter på områdena!

Så när vi ändå är i detta stim av undervisning varför inte lära våra läsare att kommentera ett blogginlägg. Efter själva blogginlägget kommer en rad som inleds med Upplagd av Erica Eliason kl… Tryck på det orange lysande ordet kommentarer. Gå längst ner till rubriken Skicka en kommentar, skriv ditt meddelande. I rullisten Välj profil väljer du namn/webbadress. Fyll i ditt namn och bara det om du vill. Skicka kommentar. Klart!

För att förstå om ni har uppfattat vår undervisning korrekt ber vi er återkomma med frågor eller kommentarer på vad ni skulle vilja veta om vår tillvaro och resa. 

Kommentera mera! Elin och Erica

Experience of India – Part 1

Våra samlade erfarenheter/känslor efter 7 dagar i landet Indien. (Ericas ordval, efter Morgan Pålsson) Tillägg: Det hann bli 8 dagar innan inlägget publicerades. Strömen har en tendens att ge upp då och då och nätverket är inte alltid på bästa humör...

Aj; plåga, sveda och sömnlös natt. Elin har lyckats fylla benen med 46 myggbett, imponerande! Men det var det värt, barnen gladde sig över våra svenska lekar.

Mums; imorse fick vi den första gröten, gjord på vete och mjölk – söt men god. Erica njöt mest, starka och varma currygrytor har annars varit tuffa att få ner på morgonen. Chai (indiskt te) är alltid uppskattat.

Hjälp; trafiken är livsfarlig, minst sagt! Kändes inte helt enkelt att korsa en väg, inte att följa den heller förstås. Nu har vi testat många sätt att transportera oss: rickshaw, autorickshaw, bil, metro och tåg (med mycket god service).

Wow; Kläderna är fanatiskt billiga (Elins val av ord). Man kan lätt (läs: med hjälp av indiska förhandlare) få en tunika för 20kr. Erica har nu en med en indisk, arabisk och japansk touch – samtidigt förvirrande lik Dalai Lama. Bild kommer…

Nej; nu gick strömmen - igen! Datorn dör snart… Pannlampa krävs i duschen. Alltid redo!

Intressant; ommöblering på kontoret. 10 man och 45 minuter för att flytta 2 skrivbordsbås och ett arkiv. Alla hade sitt att säga, plan och ledarskap saknades. Men det gick, mycket tack vare Ericas kraftfulla insatser (stark som Pippi).

Hoppsan;  vi har sett en hel del översvämmade områden; byar som står i vatten, hela risfält täckta av vatten och breddade floder. Monsunen gör sitt även om landet inte är lika hårt drabbat som Pakistan och Kina.

God morgon; vi väcks av minst 2000 katolska skolbarn och deras morgoncermonier. Trummor, sång och hälsningsrop – lägerbålskänsla, dock inte lika uppskattat från vår sida kl 7-8 på morgonen.

Tack; stor gästvänlighet – vi serveras mat i handledarens lägenhet 3 gånger om dagen, god sådan! Broder Ravi offrade 14 timmar för att följa oss i bil, Varanasi – Gorakhpur (tur och retur för hans del) med orden: This is also ministry (Det här är också att tjäna Gud).

Hmm; den indiska kulturen är allt annat än enhetlig, lokala variationer av språk, kultur, utseende och mat är stora. Vad är typiskt indiskt?

Rickshaw

Autorickshaw

Detta är en sammanfattning av Indien so far. Frågor på det?

Framme i Gorakhpur

Gladjande nyheter: vi har valbehallna natt Gorakhpur och ASSI.
Efter lite kaos och panik i Delhi kom vi till sist ombord pa taget till Varanasi. Dar blickade vi i 13 timmar ut mot det indiska landskapet medan solen brann het over risfalt och alv (okej det dar skrev jag bara for att laten gar sa, egentligen var det mest molnigt). Efter en natt i den heliga staden (JUST NU SAG VI DEN FORSTA KACKERLACKAN!!) var va vi? tog vi en bil och gav oss av norrut mot Gorakhpur. Det var konstant tutande, svangande, bromsande och gasande. Klockan 19 passerade vi ASSIs grona grindar och blev valkomnade av var handledare Usha och ett gang barn sjong en valkomstsang for oss. Vi var valdigt glada att antligen vara framme.

Ericas dator har virus, darav -inga bilder :( Annars ar det mesta bra. Hoppas detsamma med er.
Elin&Erica

All you need is love, toilet paper, Internet and MASTERCARD

Dag två i Indien. Vi har nu sett ganska mycket av Delhi och mår fortfarande bra. Erica har nyss fixat mer toapapper och 24h Internetaccess. Morgonen började vi med Indian Breakfast (lagom starkt) och åkte sen taxi till ett av ASSIs utbildningscenter där vi blev välkomnade med blomstergirlanger (se bild!) och sång. Vi fick också höra en liten kille vid namn Raoul läsa upp hela multiplikationstabellen på hindi, en tjej räkna från ett till hundra på engelska och en annan tjej rabbla det engelska alfabetet. Några barn läste ramsor och sjöng sånger. Vi var mycket imponerade och applåderade tillsammans med de andra 45 barnen i klassen. Sen lärde vi dem Hokey Pokey Song och When I See the Sun Shine. Efter det att Erica delat ut Laddu (indisk sötsak) till alla barnen (jag satt bredvid och log uppmuntrande) fick vi en liten träff med de fem lärarna på skolan. Erica höll ett gripande tal om utbildningens vikt för Indiens framtid (i fem meningar) och vi gav dem ett svenskt vykort med ett stärkande bibelord och så bad vi en bön för dem. Vi fick omdömet "Short but sweet" efteråt om vår insats. Vi andades ut.

Efter besöket var det tid för mat och lite shopping. Första ATMen: No cash. Andra ATMen: No cash. Tredje ATMen: No cash. Fjärde ATMen (vi börjar svettas): No cash. Besök på bank: "Try to contact your bank". ATMen bredvid: ELINS MASTERCARD GER OSS 5000 Rupees! (Vi tackar Gud) Ericas Visa: No cash. Ett noll till Mastercard.

Till lunch åt vi god sydindisk mat (en jättelik, tunn, rullad rispannkaka med olika röror med bland annat kokos) och fick till efterrätt några frön och sockerkristaller som Erica tyckte smakade tvål (fast det sa vi inte på engelska). Efter det gick vi till en marknad och köpte varsin finfin tunika (våra indiska vänner prutade åt oss). Sen gav vi oss ut i den till synes anarkistiska delhianska trafiken igen för att se presidentens residens och Gate of India. Vi förundrades över de späda små träd och plantor som finns överallt längs vägarna och som är omgärdade av stora höga staket och skyddsavspärrningar med texter som "Keep Delhi green" och "Say NO to plastic bags".

Annars har vi det bra på vårt svartvita hotell med AC som har två lägen (av eller jättekall vind), Erica läser Shantaram och jag roar mig med att bli uppspelt över varje djur jag ser (hittills kor, miniekorrar, gamla hederliga duvor, lösa hundar och en gris. Erica dödade en mygga idag. Tur att ingen jainist såg oss.)

Med önskan om alla läsares lycka och välgång. Från ett fuktigt senmonsun-Indien.

Elin & Erica

Så var vi framme...

Namaste,

nu är vi på plats i Delhi. Resan har gått bra, några timmars sömn försvann under flygtiden. Vi har tagit igen lite nu under fm (Elin sover fortfarande). Vi blev upphämtade på terminalen av Anjana från Delhikontoret, kanske kommer hon och en kollega och träffar oss i em/kväll. 

Vi vill hälsa att vi mår bra. Elin hälsar: Ingen diarré hittills, hur det nu skulle kunna vara möjligt efter bara flygplansmat och toast?!

Blir spännande att få se mer av staden här. Hittills har vi bara sett taxivägen från flygplatsen till hotellet. Kan därför inte ge en gripande omvärldsskildring. Roar mig just nu med att bara titta ut på smågatorna utanför hotellet. Jag bara tar in, upplever och fashineras. Min resa med julgran på buss är inget att skryta med här, jag ligger långt efter i att transportera spännande gods...

Väderrapport: Varmt och mycket hög luftfuktighet.

Allt gott. Erica och Elin

Det är nära nu...

Packning, packning. Lite nerver i magen - vad har jag gett mig in på?!

Imorgon eftermiddag lyfter planet från Kastrup. Sen är vi där. Spännande.

Farväl Eslöv

Farväl Rickarum

Jag kommer åter. Var så säker.

Avsked(party?)

Lördag kväll, jag (Erica) har samlat ett gäng vänner på den indiska restaurangen i Lund. En härlig kväll med mycket mat (starkt så klart!) och gemenskap. Tack för att ni kom, det blev en störtskön kväll!

Henrik, Daniel

Malin, Anna

Nina och Malin

Johanna och Ola

Frida och Hannes

Henrik och Hulda

Tack för gåvor som kommer komma till nytta.

Knep och knåp för att hålla rastlösheten i schack och hjärnan i trim. Och chokladet förstås, som kommer pigga upp tillvaron just i rättan tid, återstår att se när...

Tack, kommer sakna er.