Vi överlevde bomben!

Vad har hänt sedan sist, förutom att vi saknat internet i hela tre veckor? Låt oss ge er några glimtar av höjdpunkterna.

De två svenska gymnasietjejerna, Hanna och Tanja, anlände till Varanasi. Deras backpacker-vänner  råkade befinna sig i samma stad. Vi arrangerade ett en-dags-program i slumområdet Benagli Basti, där ASSI vardagligen bedriver arbete. 60 barn samlades först i klassrummet för sång, dans och lek. Sedan var det tvättning på schemat. 10 svenska tjejer och några indiska kollegor engagerade i tvättning, hårborstning och nagelklippning. Vilken glädje i hela området! Efteråt serverades det samosa, te och kakor. Vilken fest!

Vintern har anlänt. Temperaturen är runt 20 grader, på natten kan det krypa under 10, brr. Ingen värme i husen, det börjar kännas. Tjocka och stora sjalar är inköpta. Strumpor i sandalerna är numera vardag (och fullt tillåtet i Indien, strumpor i flipflop har också skådats!) Erica kör på filttofflor inomhus. Indierna själva går inte utan tjocka tröjor eller jacka. Utomhus skådas mössor och halsdukar och stora sjalar, att matcha i stil, färg eller mönster är inget måste. Mest gläds vi åt de indiska männens glittriga pullovers (förfäran är inte långt borta). De finns i alla dessa färger, trendigast är de varma färgerna orange, persika, rosa eller rött. Svart bärs bara av de med klass och stil. Titta och njut!

 

12 dagar spenderade vi i Patna, huvudstaten i delstaten Bihar. Vi fick möjlighet att åka ut (långa resor) och besöka olika byprojekt. I Vasni besökte ett sycenter. 20 kvinnor samlas dagligen under 6 månaders tid för att lära sig sy. De har många mål och uppgifter som ska redovisas innan de kan få ett certifikat. De ska sy diverse olika klädesplagg både engelsk och indisk stil, sticka, brodera, sy barnkläder både på maskin och för hand. Vi fick också möjlighet att möta personer som fått del av microlån. En man och hans hustru satsade på att utveckla sin kycklingfarm.

 

Det har blivit adventstider och Elin har drivit firandet hårt. 4 röda ljus köptes in. Elin hade planer på att tillverka en ljusstake (många metoder diskuterades, kanske mest den med trolldeg.) men pga. mycket resande så blev en sådan stake aldrig tillverkad. Strunt samma, adventsfirande blev det i alla fall. Numera ett viktigt inslag i varje söndagskväll. Ljusen tänds, svenska adventspsalmer sjungs (några av missionskyrkans klassiker saknas i Sv.k:ans psalmbok, dem får vi plocka ur huvudet), söndagens texter läses – det hela genomförs på ett mycket högtidligt och glatt vis, vi iklädda tjocktröjor och sjalar så klart.

Igår deltog vi i ett indiskt bröllop. Vår kollega Ravi gifte sig. Det var en lång resa som startades redan kl 12, 20.30 började paraden hem till brudens hem. Erica ville delta men hejdades av kollegor som för en gångs skull gav flertalet pedagogiska förklaringar om varför. (Frånvaro av kvinnor i paraden, indiska icke-kristna, berusade män som dansar vilt.) På plats serverades sötsaker, en hel veckas sockerbehov! Vi förfäras fortfarande varenda gång det händer (att sötsaker serveras precis innan maten), detta tillhör väl en av de mest repeterade reglerna från barndomen – inget godis/kakor innan maten! På festen var vi tvungna att sitta vid ett bord längst in i hörnet på tältet. Förklaringen – två vita kvinnor på ett bybröllop drar till sig mer uppmärksamhet än brudparet. Vi konstaterade att det var sanning. Efter maten anlände bruden och alla kvinnor från templet. På scenen genomfördes blomsterkransceremonin. Efter detta rullade bilen den långa resan hem igen. Vi deltog alltså inte under själva vigselprogrammet, denna startar inte förrän 00.30 (indisk tid, troligen senare) och bara en bråkdel av gästerna beräknas vara kvar till dess.

PS. Vi var inte ens i Varanasi när bomben sprängdes men vi har varit på den platsen 6 gånger. Bara Elin som hade behov av lite drama.

Glada adventshälsningar.

Elin & Erica