Människomöten

Man måste bara älska människomöten. Igår hade vi en heldag med ett gäng ungdomar och ledare från närliggande byar. De skulle ha kommit en dag tidigare, vara 15 till antalet (det kom 40 pers) och vi skulle undervisa i hur man väljer yrke, hur man kommunicerar med den äldre generationen, hur man väljer livspartner samt lever som gift. Vi blev därför lite förvånade när vi såg banderollen som skulle sättas upp i salen; ONE DAY AWARENESS PROGRAM ON SANITATION (alltså en heldag om hygien). Inte mycket går enligt planerna i Indien. Vår handledare Usha hade under planeringen sagt till oss att vi inte skulle få panik om schemat försköts 10 min fram eller tillbaka. När vi började var vi en timme sena. Dagen slutade med att vi var en och en halv timme efter schemat, och då hade vi ändå tagit bort två pass. Och lagt till en kvarts hygienupplysning, som blev en timme, eftersom alla var väldigt engagerade och ställde frågor.

En trevlig sak att börja en sådan här dag med är en presentation av alla närvarande. Ännu trevligare är det när folk tar denna uppgift på allvar och uppger hela sin adress, inklusive postnummer. Tyst och på hindi, men ändå!

Jag (Elin) började undervisa om hur man kommer fram till vad man ska göra med sitt liv. Usha översatte. Det är väldigt speciellt att bli översatt i Indien. Det går till så att den utbildade men ack så kulturokunnige svensken säger två-tre meningar. Så tar översättaren bort det som inte riktigt passar in och lägger till 10-12 meningar för förståelsen hos de lyssnande. Man får helt enkelt förtrösta på att det blir bra i slutändan. Erica var ganska djärv och öppnade för brainstorming på ämnet ”the gap between generations” (förstod du inte detta tillhör du den generation som vi har svårt att kommunicera med). Det resulterade i en fin stund av delgivning, inte mycket hörde till ämnet, men det som sades kändes viktigt.

Vi tänkte lansera det fantastiskt pedagogiska hjälpmedlet ”Frågelådan” för denna lite blyga indiska grupp, där de kunde ställa frågor om vår undervisning. Vi hade inte så höga förväntningar på detta, men det fick vi äta upp! Det kom in en hel hög med lappar, en del med personliga upplysningar, andra med uppriktiga frågor och jag fick till min glädje en riktig CredoAkademifråga att bita i; Varför skapade Gud både god och förbjuden frukt? Jag undrar hur mitt svar om orsak-verkan, fri vilja och kärlek översattes… 

Inget ungdomsmöte är komplett utan en fnittrig lek! Ungdomarna var mycket roade när en korg med uppdragslappar började skickas runt till ljudet av Crazy Frog på en mobiltelefon. När musiken tystnade måste personen som höll korgen plocka upp en lapp och utföra uppdraget, bland annat att låta som en fågel och läsa upp en dikt. Det tog en kille minst tre minuter att låta som en katt och alla skrattade mest hela tiden.

Efter avslutningen var det eftermingel på terrassen. Alla tog vår hand och höll handen mot hjärtat och sa snälla saker på hindi till oss (tror vi). Vi log och försökte smälta in bland rosa saris och näsringar. Jag tog tillfället i akt och prövade mina hindivingar, gick fram till två unga kvinnor som var väldigt lika och sa ”behen?” (ett hindiord jag lärt mig dagen innan som betyder syster). De strålade och nickade och frågade om jag och Erica också var systrar (på hindi). Jag fick fram ”nej behen” (vilket betyder nej syster, det är väldigt praktiskt att nej heter lika på svenska och hindi). Kommunikation! Handgester och ritande bidrog också till förståelse över kulturgränserna. En man var väldigt ivrig att få visa olika kristna foton på sin mobil. Han ville att vi skulle ta foto på dem. Erica fotade, se bild nedan. Han kunde även lite engelska så han frågade oss hur länge vi skulle stanna i Indien. När han förstod att vi skulle stanna till februari och att vi antagligen skulle vara här när de kom tillbaka nästa gång sken han upp och berättade det för alla de andra, varpå applåder utbröt. Vi insöp uppskattningens sötma och log. En bra dag på jobbet.

Nu lämnar vi Gorakhpur för Varanasi en veckas tid. 

Varma hälsningar Elin och Erica