Lägesrapport - veckan som gått

Idag har vi varit i Indien i 2 veckor. Det har gått en vecka sedan vi senast gav er någon lägesrapport. Det är dags, minst sagt. Tiden går undan, det händer mycket hela tiden.

Fredag den 17e september.

Vattnet stod högt i Gorakhpur, konstant regn i 14-15 timmar orsakade en del översvämningsproblem. Vi tog ASSI’s största bil och gav oss av till Varanasi, igen. På vägen såg vi återigen mer av vattendrabbade områden. En sträcka på ca 2 km ser ut att gå snirklande genom ett hav eller mycket stor sjö, här och där sticker elstolpar och träd upp. Området består av åkrar, troligen mest risfält, som nu är helt täckta av vatten. I bilen hade vi sällskap av Annie, Gunsha och Mukesh. Musiken, främst hindiklassiker, spelades från den halvtaskiga stereon. Vi har redan skaffat oss några favoriter. Ett och annat dansmove försökte vi också lära oss.

Annie och Elin väntades på lunch vid vägkrog

Lördagen den 18 sep

På förmiddagen undervisade vi på Sahyog-A-Child i Varanasi, en förberedelseskola kan man säga. Barnen kommer från slummen och järnvägsstationen och kommer till skolan så gott som varje dag. De håller nu på att ordna med ett boende för barn som vill, ett sådant finns i Gorakhpur. Vi var inte beredda på att vi skulle leda undervisningen hela förmiddagen så det blev en del improvisation. Det blev en del sång, berättelser såsom de tre bockarna Bruse och det hundrade fåret som kom bort (barnen fick agera i berättelserna, en tjej råkade ha perfekta flätor (horn) för att vara den stora bocken). Lite tid för lek hade vi också.

Räknelek med mycket kärlek

På eftermiddagen var vi turister, glada och nöjda sådana. Vi drog runt med rickshaw och till fots. På vägen fick vi en guide, är inte riktigt med på hur det gick till, men det hjälpte oss mycket. Varanasi är Indiens heligaste stad. Hit vallfärdar mängder med folk, indier och utländska turister. Vi lärde oss att här finns 4683 tempel men andra källor säger att antalet är större. Vägg i vägg med det största templet ligger en stor moské, säkerhetskontroller och armésoldater kantade ingångarna. Är man hindu är det i Varanasi man vill dö, man vill att kroppen bränns här och att askan sprids ut i Ganga. (Torkel du hade rätt, Ganga var bredare än jag trott, just nu präglad av översvämningar så en del ghats var under vatten.) Vi såg stället där kroppar bränns, 15st samtidigt, eldarna brinner 24 timmar om dygnet alla dagar.  Vi hamnade i en knivig situation då vår tillfälliga guide var brahmin (hinduisk präst) och ville att vi skulle förbättra vår karma genom att skänka pengar till familjer som saknade pengar till ved för att bränna sina anhörigas kroppar. Vi kände inte att vi ville delta eller bidra och hade lite bekymmer med att komma ur situationen.

Heliga män (sadhu) i samtal vid Ganga. Röken kommer från likbålen där det är förbjudet att fotografera.

Som vita turister blev vi lurade på allt (tror vi) som vi köpte under dagen. Timpenningen för vår guide och rickshawförare är extremt låg, våra hjärtan var krossade, så efter mycket funderade beslutade vi vad vi skulle ge dessa två. Vår guide såg grymt besviken ut, men våra kollegor tyckte att vi gett alldeles för mycket. Hm. Inte ens fem bananer lyckades vi köpa för rätt pris.

Söndagen den 19 sep

Innan vi lämnade för hemfärd besökte vi en husförsamling, jag gillade det. Ett litet rum långt inne bland långa gångar. Gudstjänsten saknade helt system och ordning, det hela var mycket enkelt. Mycket sång ackompanjerat av trummor. Jag och Elin deltog med två sånger, den ena fanns tydligen på deras språk så ledaren passade då på att lära ut den. Sen delade jag några ord från Efesierbrevet.

Måndagen den 20 sep

Vi var på förberedelseskolan vid järnvägsstationen. Barnen ritade mango efter mango, alla med samma utseende. Denna effektiva och målinriktade svensk (Erica) hade problem med att barnen den dagen inte verkade göra annat än yoga, sjunga, måla och rita. Kan det vara förberedelse för skola? Efter samtal med Usha, vår handledare, fick jag hjälp att se barnens situation. Alla bor de i slum eller vid järnvägen, ingen bryr sig om dem, de behandlas som objekt, ett sätt att tjäna pengar. Skolan ger dem trygghet, en fristad, vuxna som bryr sig, älskar och uppmuntrar. Tillit är nyckelordet. På kvällen åkte vi till slummen, barnen kände igen bilen och innan vi hade hunnit hoppa ut var 10-20st samlade. De lever i slitna scoutskjul bland sopor och kor. Vi hälsade på kvinnor och barn, de log och så gjorde också vi. Folk och främst barnen fortsatte att strömma till så vi fick ständigt hålla oss i rörelse för att inte bli fast i folksamlingen.

Tisdagen den 21 sep

Vi trodde vi skulle till centret vid järnvägsstationen men icke. Vi skulle ut till en by för att undervisa i engelska. Det var allt annat än lätt. Vi var vana vid barn som var framåt (barn från slum och järnväg) men dessa barn har bara rört sig i den egna byn. De lever av skogen, flera timmar om dagen går de ut för att plocka stora löv som används inne i stadens matstånd. Barnen var förskräckta över nya ansikten, bland dessa två vita dessutom. De var otroligt blyga och vi lyckades knapp få ur dem Hello och my name is.

På seneftermiddagen fick vi tid att handla mat på Spencer’s. En liten mataffär men med säkert 100 arbetare. Vid varje gång stod två personer, övervakare. Vid kassan 3 personer, 2 för kassaapparaten och 1 för att packa ner i kassar. När man lämnar butiken måste man visa upp kvitto på sina varor.

Onsdagen den 22 sep

Elin har blivit sjuk.  Jag planerade för engelskundervisning i en annan by, men det hela blåses av på grund av trafikstockning. På kvällen fick jag sällskap av Asong ner till marknaden för att handla grönsaker. Folk stirrar, en västerlänning och Asong som är indier (men från en delstat långt österut) men vars utseende är mer likt en kines eller nepales.

Tordag den 23 sep

Elin är fortsatt matt och jag har dragit på mig en förkylning. Jag ägnar förmiddagen åt planering och förberedelser. På eftermiddagen ska vi åka ut till byn som vi aldrig nådde på onsdagen. Men nu har en konflikt om ett tempel/moskébygge dragit igång mellan muslimska och hinduiska ledare. Jag får inga bra förklaringar men detta kan leda till att folk stannar inne eller inom sina städer/byar de närmsta dagarna, det är inte tillåtet att resa. På dagen verkar situationen lugn så vi fortsätter att planera för utfärd men när vi väl ska åka får vi reda på att dessa ledare ska hålla ett möte samma em, går det hela inte bra kan det leda till att vi blir fast i denna by utan möjlighet att vända hem. Slutsats: inget besök i byn idag heller. 

Varma hälsningar till våra svenska vänner. E & E